“Oavsett vad du gör så gör det lika ont”
En kväll för ett och ett halvt år sedan förlorade Tülün Tas sin 18-årige son Emirhan när han sköts ihjäl på parkeringen bakom familjens radhus. Hon är en av de föräldrar som tvingas leva med sorgen efter att nyheterna blivit den egna vardagen.
– Jag pratar om mina känslor så jag kan fortsätta andas.
Bilderna är ett examensarbete från Nordens fotoskola och en artikel om Tülüns sorg är publicerad i Dagens ETC.
Emirhans studentskylt, som han aldrig fick använda, står i vardagsrummets hörn.
Natten då Emirhan mördades gick Tülün ut på radhusets baksida för att tända en cigarett medan hon väntade på Emirhan.
Den 25 januari 2023 var det ett år sedan Emirhan sköts ihjäl. Vännerna och familjen står tätt kring Tülün.
De första tre-fyra månaderna hade Tülün svårt att skilja på vad som var verkligt och overkligt. ”Jag skulle snart vakna upp och vara med honom.”
”Jag har levt 18 år med honom, jag har burit honom i min mage i nio månader. Jag har sovit med honom, jag har ätit när han har ätit, jag har blivit sjuk när han har blivit sjuk. Den här sorgen går inte att jämföra med något annat.”
När den kraftiga jordbävningen drabbade södra Turkiet i februari slöt många människor upp för att stötta de drabbade och skicka förnödenheter till Turkiet. Tülün var en av dem.
Tülün bor med sin dotter och man i radhusområdet i Stockholms södra utkanter.
De första månaderna tittade Tülün ofta på filmerna som Emirhans vänner skickade henne. Filmklipp som hände för ett, två och tre år sedan. Idag tittar inte Tülün på filmerna längre. Det gör för ont.
På Tülüns högra ringfinger sitter Emirhans ring.
Emirhans rum står orört. Tülün har lagt hans kudde under lakan och täcke för att hans doft ska vara kvar.
En liten sten ligger utanför ytterdörren. Någon har målat ”Vår älskade son bror vän” på stenen med mjuka penseldrag.
Tülün besöker Emirhans ofta. "Jag berättar för honom vad som har skett under dagen. Vad vi har gjort. Vad som händer i världen."
